Jag har ingen aning om hur ni ser på mig, men jag ser mig som en elegant, otroligt välbyggd, sexig pojk. Ni kanske inte förstår vad jag menar, men jag kan sammanfatta det hela genom att kopiera det som står som "Om dig" på min egna lilla facebook-sida: Snyggast. Bäst. Vackrast. Generös. Begåvad. Intelligent. Djupa ögon. Mörk röst. Sexig. Rolig. Attraktiv.
Förkortat: Perfekt.
Nu kanske ni tänker: 'nej fy usch blä vilken oerhört otrolig självkänsla denna pojken har!', och ja, tänk för att jag har det. Asshole.
För att ge grund på detta väldigt självinriktade inlägg skall jag beskriva ett ögonblick i mitt liv, endast 3 dagar sedan, som jag håller varmt om hjärtat.
Den 29 Augusti 2012, runt klockan åtta en mycket trevlig, lagom varm sommarkväll, cyklade Herr Karlkvist längs med de inte alltför överdrivet mysiga gatorna i Vetlanda. Hans bruna hår fladdrade vackert i vinden medan han med sina fasta, välbyggda lår trampade alldeles perfekt på pedalerna. Att gå miste om den underbara synen skrevs den dagen in som en synd i biblen. Folk hukade sig till och med på knä i tårar av att ha bevittnat detta ögonblick. Det var så vackert. Så underbart.
Ur ingenstans, men ändå från en mun, hördes dessa ord från två lite smått berusade kvinnor vina genom den bedårande atomsfären: 'Såg du han eller? Han var ju fan assnygg!'
Ett rus for genom kroppen på den man dömd till att vara vacker. Han kände glädjen froda inom sig likt en tonårspojke som vet att han för första gången kommer att få till det. Hade man kunnat ta på detta ögonblick hade det varit i klass med att suga på Emma Watsons tuttar... allt var bara för perfekt.
Men ödmjuk som Herr Karlkvist nu faktiskt är så ville han inte sabotera alla andra pojkars chanser att någonsin få ligga i denna värld, så han vände sig endast om, log lite snällt, och cyklade vidare mot horisonten.
Att flickorna blivit förälskade var ett uppenbart faktum, och var man som fanns på plats kände sig olyckligt värdelösa.
MvH. Skönheten själv.
