karlkvist.blogg.se

Placera aldrig ett glas vatten så att du kan nå det av en olyckshändelse när du raskt ställer dig upp från sängen. Glas kommer gå sönder. Jag minns hur jag efter smällen i huvudet satte handen på det onda och bet mig i läppen. Efter det bestämde jag mig för att detta måste vara ett tecken på att jag ska gå upp, så jag ställde mig snabbare än blixten, stötte till glaset fyllt med vatten och såg på när magi inträffade. 

 

Glaset som fått en stark kraft från beröringen av mina knogar flög med en våldsam fart mot fönsterrutan där jag varje morgon stirrade ut för att se min granne ta på sig kläderna, en mycket mycket vacker syn. Vatten ven genom luften och skapade en faktiskt väldigt vacker fontän som landade på det mest olägliga stället: Min bärbara dator. Olaglig som jag likt så många andra är hade jag låtit datorn stå på för att ladda ner den mycket sevärdiga filmen The Avengers, och jag såg nu hur vatten penetrerade sig igenom skalet på datorn ner i kretskortet och skadade allt det kom åt. En eld uppstod, och så även paniken. 

 

För att vara ärlig var det ändå en glädje att se på hur mitt glas som nyss flugit genom luften nu landade helt perfekt stående med det mesta vattnen kvar i sig, ganska otroligt om du frågar mig, men det förändrar inte det faktum att datorn stod i lågor. Jag agerade snabbt, och agerade gjorde jag. Utan att tänka greppade jag tag i datorn och kastade den mot fönstret, hörde ett kras och såg på hur mitt liv det senaste året brann upp. En tår föll för den fallna hjälten, sedan tog jag glaset och drack upp vattnet. Det smakade riktigt illa. 

 

Dagen som inleds med otur börjar ju klassiskt med ett slag i knoppen, och mycket riktigt så var det huvudet jag slog i. Pang sa det, ont gjorde det. Vad hände kanske ni undrar? 

Jo jag drömde en så fin dröm om att jag låg och kelade med min älskade älskling, ni vet pusspuss kramkram. Det var helt perfekt och underbart ända tills dess att en stor svart orm kom och slukade hela kvinnan jämte mig. Jag stirrade in i vitögat på den nu oranga ormen och frågade den vad den hade för sig, för såhär beter man sig då verkligen inte.

 

Det visade sig att ormen var väldigt deprimerad över sitt liv och sa att en gång för ett par veckor sedan hade hon träffat den perfekta mannen i sitt liv, men att vid den underbara stunden som vi så vackert kallar sex hade en hök kommit förbi och tagit hanen. Honan som så länge velat få barn hade gått in i depression och visste inte vad hon skulle ta sig till. Länge hade hon letat efter något att ersätta känslan att ha någon nära, om bara så för en sekund, och det var i detta sökande hon av en slump hamnade i mitt rum. 

Under min vackra vångingssäng låg hon, i väntan på att finna meningen med livet. Tre dagar gick det, sedan fyra, och innan hon visste ordet av hade hon varit där i fem. Det var då min älskade älskling besökte mig. 

 

Nu tror ni säkert att ormen tänkte: 'Nej fy, en sån där lite fjolla ska inte få sätta tänderna i den snygga personen som äger denna säng jag ligger under, jag skall då se till att hon allt blir uppäten', men så var inte fallit. Ormen var bara hungrig. På grund av detta åt hon upp min älskade älskling, men vet ni vad? Efter denna berörande historia kunde jag inte låta bli att gråta, jag brydde mig inte ens om att min älskade älskling skrek 'HJÄLP' inifrån ormen, jag ville bara dämpa ormens behov av kärlek. Så jag satte henne. 

 

Efter ett par lyckliga dagar tillsammans och min älskade älskling helt nersmält i ormens nu smala mage så spydde ormen och vi undrade vad som stod på. Vi misstänkte att ormen blivit gravid och mycket riktigt, det var hon. Relativt panikslagen blev jag utav detta och visste inte vad jag skulle ta mig till, jag skrek: 'ABORT' men hon skrek: 'JAG HAR JU ALLTID VELAT HA BARN'. Efter många om och men bestämde vi oss för att faktiskt behålla barnet, då hon sa det mest hemska en kvinna kan säga: 'Det är inte ett barn, det är fem.' 

 

Skräckslagen vaknade jag och slog huvudet i sängen över mig, för som ni minns, om ni inte är tröga, så sov jag i en våningssäng. 

 

Tja!